Inom retoriken delar man in talekonsten i tre genrer: Lovtalet, rådstalet och rättstalet. Bilden nedan visar när det används, vad det har för karaktär och vilken tid det syftar på. Det är viktigt att veta att genrerna ofta glider in i varandra och lånar drag av varandra därför går de inte att följa slaviskt eller att använda som ett definitivt analysverktyg.
Vi ska börja med att titta på lovtalet.
Det används alltså vid tillfällen när man vill hylla någon, men också som sin motsats; att smäda någon. Det förhåller sig till nuet på så sätt att det är mina känslor och tankar just nu som jag använder för att beskriva, t ex ett födelsedagsbarn. Avsikten är inte att komma fram till något beslut om något framtida skeende, men heller inte att förklara det förflutna - fast redan här blir det tydligt hur svåra gränserna är att dra mellan de olika genrerna. Men varför ska man dra gränser? Det irrationella och oförutsägbara är en viktig ingrediens för att nå de retoriska påverkansmålet.
Enligt den klassiska retoriken skulle man inleda hyllningstalet med att tala om de sociala delarna, bakgrund, utbildning, ära. Därefter skulle man prisa kroppens skönhet, hälsa, strålkraft för att avsluta med det viktigaste: själen vishet, tapperhet, etc.
Som med alla strukturer så blir de alltför mekaniska om man följer dem slaviskt, men faktum är att vi även idag bygger våra hyllningstal från dessa strukturer.
Jag har vid ett flertal tillfällen på mina kurser stött på personer i ledande befattningar som inte har några som helst problem att dra det senaste årsbokslutet eller presentera den nya organisationsplanen, men som behöver hjälp när de ska tacka en gammal trotjänare som fyller år eller går i pension. Då får de problem med vad de ska säga.
Hyllningstalet lutar sig framförallt mot den känslomässiga delen, pathos, av retorikens apeller och kanske är det detta som ställer till det.
Är man en mästare så gör man det oförutsägbara, som John Cleese när han han håller tal på Monty Python-kollagan Graham Chapmans begravning. Det skulle i de flesta fall vara en balansakt på slak lina, men lägg märke till hur Cleese sakta bereder vägen för oss, så att vi ska förstå vad som väntar. Men jag vill utfärda en varning för att göra om samma tal på egen hand.
Klicka här.
